En berättelse från Sandträsk sanatorium

En dag på jobbet blev jag uppringd av en herre, Leonard Hyllenstam, som sett mina bilder från Sandträsk sanatorium. Han hade själv varit inlagd där i början på 50-talet,  över ett år var han inlagd. Vi småpratade lite i telefon och när vi började nysta i våra bekanta visade det sig att vi hade flera gemensamma bekanta, trots han bor i Jönköping och jag i Boden/Sävast och åtminstone 35 års skillnad i ålder! Det roligaste var ju att en av dessa bekanta brukar ibland vara hos min granne när jag också är där. Världen är liten!

Han ville gärna berätta sin historia av Sandträsk sanatorium och vistelsen där och jag kunde inte låta bli att gå med på att publicera den här tillsammans med Leonards bilder från vistelsen. Bland annat en bild på Gösta ”Snoddas” Nordgren när han underhöll och dessutom skrev autografer en kväll på sanatoriet. För er som inte vet vem han var så sjöng han låten ”Flottarkärlek”, en ganska populär låt på 50-talet. Förmodligen en större landsplåga än de flesta schlagerlåtar är idag…

Nåväl, här kommer den sanna berättelsen om vad som kunde hända under fjorton månader på Sandträsk Sanatorum. Bilderna har jag lagt in lite som det passade, jag har dock ingen aning om hur de borde ligga, men de syns i alla fall! Texten var lite svår att tyda i vissa fall men ska i sinom tid försöka göra det!

 

Sandträsk sanatorium. Maffig byggnad med underbar utsikt över sjön.
Sandträsk sanatorium. Maffig byggnad med underbar utsikt över sjön.

Överlevde dödens väntrum

Syftet med denna skrift är att skildra hur en fattig pojke från tornedalen som var aktiv inom idrotten råkade få lungsot, TBC i slutet på 40-talet och hamnade på sanatorium, Och vill beskriva hur sanatorielivet var. Lidande, sorg, saknaden av anhöriga. Glädje, sång, dans, gemenskap, klövra (fria) mm

Kapitel 1

Att hamna på sanatorium var väldigt främmande för mig. Jag hade aldrig varit längre bort än kyrkbyn, någon mil från hemmet. När läkaren i i mottagningen fem mil från hemmet talade om att jag hade fått en sjukdom som kallades TBC (lungsot). Så jag skickar dig till ett sanatorium. Det låg 20 mil från hemmet. När jag kom hem från läkaren mötte mor och far upp och frågorna blev många. Till tröst blev svaren, det tar inte så länge förrän du är hemma igen (det blev totalt 1 år och 3 månader), det hade troligen läkaren redan talat om. Uppståndelsen blev stor i den lilla byn som jag bodde i. Jag  kände mig som utstött, alla talade om att lungsot smittar. Jag låg i ett isolerat rum och väntade på när distriktsköterskan skulle hämta mig, hon skulle även följa med på resan till sanatoriet.

Kan någon av dessa män vara Leonard Hyllenstam (född Lennart Haarala)?
Kan någon av dessa män vara Leonard Hyllenstam (född Lennart Haarala)?

Kapitel 2

En dag fick jag lite fickpengar och rena kläder i en kappsäck. Först blev det buss några mil. När jag stod och väntade på bussen stod mor och far med alla mina småsyskon, cirka 10 st och sa adjö. Jag sitter i bussen och tårarna rinner, varför måste jag lämna alla mina kära. Nästa anhalt en mil längre bort stiger sjuksköterskan på bussen. Jag kände henne väl från skoltiden.

Bussresa. Kan det vara från bussen till sanatoriet eller är det en utflykt?
Bussresa. Kan det vara från bussen till sanatoriet eller är det en utflykt?

Kapitel 3

Nu börjar den långa resan. Först buss fem mil och sen tåg femton mil. Sista biten från järnvägsstationen fick jag åka buss igen. Trött efter resan som tog uppåt tio timmar möter jag sen något jag aldrig skådat, många stora hus, vänliga läkare, sköterskor och patienter som ställer frågor från vilken by jag kom ifrån. Jag blev lite fundersam, vad skulle jag svara, jag är ju från tornedalen och där talar man ju tornedalsfinska (dialekt). Men jag var ju snart 17 år.

Sköterskan som följt med hjälper mig till rätta. Hon kommer med beskedet att jag ska ligga på avdelning sju, sal 3. Där fanns sex sängplatser och jag får en sängplats nära fönstret. Där ser jag en stor sjö och järnvägsstationen som jag kom till. Blyg som jag är funderar ???? ut, ser malmtåg på malmtåg och även ett persontåg. Så suckar jag, det var ett sånt jag kom med.

Lennart Haarala till vänster och Nils Suike. Härliga kläder!
Lennart Haarala till vänster och Nils Suike. Härliga kläder!
En kort avkoppling i solen.
En kort avkoppling i solen.
Glada kvinnor utanför sanatoriet.
Glada kvinnor utanför sanatoriet.

Kapitel 4

Nu kom första natten. Först kom en sköterska och talar om att jag måste ta medicin, den heter Pas. -Den ska bota dig. Sen till natten får jag en Spottkopp och ett glas grädde. Jag vrider på mig av ensamhet i sängen, gråter och längtar hem. Jag kan inte sova för det är fem pojkar till i rummet som hostar och spottar i spottkopparna. Jag tänker, -varför fick jag inte stanna hemma och dö istället. Natten är lång, jag har inte sovit alls. Jag tänker på vilken sjukdom jag fått, lungsot, vad är det egentligen? Jag har ju bara haft hosta och ont i bröstet under våren och sommaren. För det  skulle jag väl inte behöva åka så långt hemifrån?

Lennart Haarala längst fram spelar kort på värdingsbalkongen. Sommaren 1950.
Lennart Haarala längst fram spelar kort på vädringsbalkongen. Sommaren 1950.

Kapitel 5

Nu börjar vardagen, frukost, lunch, mediciner mm. Sen vid tvåtiden kommer sköterskan och läkaren om. Nu ska vi ha tysta timmen för att vi ska vila eller sova eftersom det tillhör rutinerna. I hela sanatoriet blir det tyst. Efter det är det dags för middag. Maten är bra men mycket grönsaker, hemifrån var jag bara van med potatis och morötter. Men det var ett måste att vänja sig, annars blir du inte frisk sa sjuksköterskan. Sen fick man en spruta i rumpan, den medicinen hette Streptomed. Dagarna går långsamt, längtan hem går inte att förklara. Det gick inte heller att ringa hem heller eftersom mina föräldrar inte hade någon telefon. Jag försökte skriva lite i min ensamhet istället.

Lennart Haarala i mitten på en av balkongerna till Sanatoriet i Sandträsk.
Lennart Haarala i mitten på en av balkongerna till Sanatoriet i Sandträsk.
Två par utanför sanatoriet.
Två par utanför sanatoriet.

Kapitel 6

Börjar nu känna mina rumskamrater, de är väldigt snälla mot mig. Vi är sex stycken i varje sal. Innan man somnade kom tårarna och hemlängtan. Tittade ut genom fönstret, sjön var blank och mörk, det var ju höst. Varje natt var en plåga, när man bara var 16 år så var det inte så lätt att förstå vad en sjukdom som TBC var. I början var man undernärd eftersom matlusten varit dålig en längre tid. Det var inte så lätt att få tillbaka matlusten, maten var ju inte samma som hemma. Men man var ju tvungen att äta den, annars skulle man ju inte bli frisk enligt läkarna.

Syster Sylvia på Sanatoriet i Sandträsk.
Syster Sylvia på Sanatoriet i Sandträsk.

Kapitel 6

De första tre månaderna var man nästan helt sängliggandes, endast toalettbesök och hos sköterskan fick man en spruta Pas. De övriga medicinerna  fanns på nattduksbordet, exempelvis tjock grädde som inte var gott. Sen kom eländet med magen, den slutade fungera, avföringen kändes som betong i magen. Jag satt på toaletten både dag och natt, tårarna rann varje gång men ingenting hände på tre veckor. Från hemmets hårda uppfostran, man fick aldrig klaga, det skulle bara fungera så inte vågade man klaga. Men sen kom en morgon när sköterska gav sprutan, då frågade hon om magn var bra. Då svarade jag att under tre veckor har det inte kommit någonting. Jag nästan föll ihop. Hon kom med lugnande besked att jag skulle få lavemang. Det förstod jag inte riktigt men hon förklarade det. Från hemmet talade man inte om det, utav bebisarna visste jag att man spetsade en tvålbit och stoppade in i ändtarmen. Alla toabesök efter den dagen var som att födas på nytt.

En paus ute i friska luften. Undrar hur många av dessa som dog där? Man kan inte låta bli att undra.
En paus ute i friska luften. Undrar hur många av dessa som dog där? Man kan inte låta bli att undra.

Kapitel 7

När tre månader gått så var min tro att det var snart var dags att åka hem. Men läkaren kom med ett besked att jag inte var frisk på långa vägar. -Du har två stycken kaverner (hålrum) i vänstra lungan, och han förklarade att TBC-bacillerna hade ätit hål i lungan och att det tar lång tid att läkas. Den veckan sov jag inte mycket. Jag tänkte många nätter att jag kommer att dö här och aldrig få träffa min mor, far och syskon igen. Men jag hade fina kamrater som tröstade mig. Några sa att det kunde ta upp till ett år, så tänk inte så mycket på det, vi försöker ha roligt ändå!

Luciatåg på Sandträsk sanatorium. Man kan tänka sig att det var populärt.
Luciatåg på Sandträsk sanatorium. Man kan tänka sig att det var populärt.
Underhållning på Sandträsk sanatorium. Kolla in högtalarna. Och den gitarren skulle man ha!
Underhållning på Sandträsk sanatorium. Kolla in högtalarna. Och den gitarren skulle man ha!

Kapitel 8

Jag meddelade aldrig mina föräldrar hur jag hade det. Det kom en tanke i mig att det är måste jag klara. Att få kontakt med föräldrarna var endast med brev, telefon fanns ju inte hemma. Nu började dagarna flyta lite bättre och jag hade gått upp i vikt och fått bättre aptit. Nu kunde jag vara uppe några timmar om dagen. Sen blev det någon typ av terapi att knyta ryamattor, det var bra för då fick man tiden att gå.

Gösta "Snoddas" Nordgren besökte Sandträsk Sanatorium 1950 eller 1951. Förmodligen väldigt populärt efter evergreenen "Flottarkärlek".
Gösta ”Snoddas” Nordgren besökte Sandträsk Sanatorium 1950 eller 1951. Förmodligen väldigt populärt efter evergreenen ”Flottarkärlek”.
Det slog mig att kan detta vara "Snoddas" som skriver autografer? I så fall var det säkert någon som var lycklig den kvällen!
Det slog mig att kan detta vara ”Snoddas” som skriver autografer? I så fall var det säkert någon som var lycklig den kvällen!

Kapitel 9

Nu börjar man anpassa sig till rutinerna med läkarrond, röntgen av lungorna med mera. Sen fick man åka ned till badtanterna. Man var lite blyg i början men det försvann snart. Och nu fick man gå ned till matsalen och äta och även besöka andra avdelningar. Och även besöka damavdelningen. Vi hade även en samlingssal där det förekom dans till grammofon och någon enstaka gång orkester och trubadurer.  När Gösta ”Snoddas# Nordgren uppträdde var det en höjdare. Från den samlingssalen sändes musik och hälsningar till alla avdelningar via rundradion. Det uppskattades av oss ungdomar.

Ett par läkare och en sjuksyster studerar en röntgenplåt. På baksidan står det Dano, Müller och Sylva.
Ett par läkare och en sjuksyster studerar en röntgenplåt. På baksidan står det Dano, Müller och Sylva.
Liten folksamling på balkongen.
Liten folksamling på balkongen.

Kapitel 10

Dagarna var händelserika. Det var lördag kväll och vi pratade med en patient, Nalis och hans hemlängtan till fru och barn. han berättade hur han jobbade i skogen och bodde i skogskojor under veckorna. -När man kom hem var barnen i skolan, så jag tog av hanskarna o mötte frun i köket, klövja med henne mot dörrposten. Det var inte alla som var så öppna som Nalis. Exempel en kille som fick en böld i lemmen och hade otroligt ont, vågade inte tala med systern. Jag nämnde  åt systern att ”Pite”, som vi kallade honom, hade svårt att kissa så då fick han hjälp.

Ett gäng sjuksystrar strax utanför sanatoriet.
Ett gäng sjuksystrar strax utanför sanatoriet.
Frisk luft på en av balkongerna. Ser inte ut som det går så stor nöd på grabbarna... Sjuksystrarna gjorde nog livet betydligt roligare för tonårspojkarna!
Frisk luft på en av balkongerna. Ser inte ut som det går så stor nöd på grabbarna… Sjuksystrarna gjorde nog livet betydligt roligare för tonårspojkarna!

Kapitel 11

Det därmed hemlängtan var för många en plåga. Jag minns lappen som satt på sängen med benen i kors, här ska jag inte dö utan hem till kåtan och dö där. Sen uppstod märkliga ting i huvudet på en patient, en ängel hade besökt honom och talat om att han var frisk. Han besökte vår överläkare och berättade vad han varit med om och att han ville bli utskriven.

????

Frisk luft på en av balkongerna på Sandträsk sanatorium.
Frisk luft på en av balkongerna på Sandträsk sanatorium.
Snygg uppställning av människor utanför sanatoriet.
Snygg uppställning av människor utanför sanatoriet.

Paus under resan. Trots det inte är mer än drygt 60 år sedan ser det helt annorlunda ut idag. Kolla bara på de härliga flaskorna. För att inte tala om campingstolarna i trä!
Paus under resan. Trots det inte är mer än drygt 60 år sedan ser det helt annorlunda ut idag. Kolla bara på de härliga flaskorna. För att inte tala om campingstolarna i trä!
Skön avslappning vid älven, kanske Porjus?
Skön avslappning vid älven, kanske Porjus?
Kanske en ar rekreationsresorna till Porjus?
Kanske en ar rekreationsresorna till Porjus?
Utflykt. Kan det vara Porjus igen, eller kanske samma tillfälle som de andra bilderna?
Utflykt. Kan det vara Porjus igen, eller kanske samma tillfälle som de andra bilderna?
Ibland blev det rekreationsresor. Denna gång till Porjus.
Ibland blev det rekreationsresor. Denna gång till Porjus.

Kapitel 12

En bonde kom en dag och hamnade på salen bredvid. Han talade om att han hade fru och barn och mjölkkor som han försörjde. Han var vältränad och stark påstod han. Jag ska bli frisk på tre månader sa han. Han låg i sängen hela första månaden, bara åt och och gick på toaletten. Månad nummer två började han lukta svett. Så en dag kom sköterska med sanatoriets kläder och beordrade honom att duscha och sätta på sig rena  kläder.

Tre killar som var inlagda på sanatoriet.
Tre killar som var inlagda på sanatoriet.
En militärorkester på besök. Det ser så levande ut med alla fönster på vid gavel.
En militärorkester på besök. Det ser så levande ut med alla fönster på vid gavel.

Kapitel 13

Patienter dog då och då så vi blev vana. Jag och mina olycksbröder var ofta och busade med flickor. Så en dag när det var varmt väder så var vi på balkongen så satt en äldre herre och skrattade när vi busade med flickorna. Men sen när klockan blev 18.00 så skulle vi till matsalen och äta. Kompisarna sprang iväg och jag blev kvar med farbrorn. Han låg på eget rum, han började vingla ut så jag tog emot honom och följde honom till rummet. Då började han spy blod så jag skrek på hjälp. När biträdena kom så ledde vi honom till sängen där han dog i armarna på mig. Det var bara som en vanlig dag och det var bara att gå ned och äta.

Kapitel 14

En händelserik dag kunde de bli, kaptenen från Boden låg i salen bredvid. Den tiden var ju spriten på motbok. De brukade beställa genom busschauffören. Så han frågade om  vi kunde hämta spriten. Jag satt kvar en stund med en kompis. Plötsligt kom en kille springandes och talade om att han dog för en stund sen så jag låste in spritpåsen i mitt skåp tills frun kom och hämtade. När det var helg kom fruar på besök så det gällde att söka i källaren efter ställe att klövja (älska). Eller när det var sommar så gick de till förklaringsberget och gömde sig där. Det hände att någon blev förälskad eller som för ??? de fria (älska). När det var danskväll då satt klövjat igång. Det hände att kompisar vaktade dörren så de fick vara ifred för det fanns inga lås på dörrarna.

Kapitel 15

Nu har 8 månader av behandlingen varat, medicinen Pas mm. Förslaget kom att operera en plomb i övre delen av vänster lunga. Fick adlig reda på annat en plastplomb, den hade suttit där i 64 år. En plågsam operation. De skar upp och tog en bit av skulderbladet. Det var hemska plågor i en vecka. Den tiden var sjuksköterskorna grymma. När man hade svårt att  kissa så var det bara att kissa medan hon höll i flaskan. Vi var tre patienter från Sandträsk och fick ligga i samma sal. En var operasångare, den tredje minns jag ej namnet på.

Minnen kommer fram, vi alla tre hade svårt att sova på grund av värk efter operationen. Biträdena kom in ibland, så en natt sa operasångaren åt biträdet att hon skulle hålla honom i handen, då sjöng han: man borde inte sova när natten fallit på, borde se på stjärnorna i det blå… Även där hände det saker, som den tredje kompisen väckte oss och kallade på biträdet. Ha berättade att en mus hade väckt honom när den gick över handen. Så han pekade på golvet. Alla trodde han yrade men han påtalade att det var sant och att den sprang under dörrspringan till tvättrummet. Där hittade vi den och avlivade den. Musen hade troligen följt med tvättsäckarna. Handduken hänger ned  från sängen till golvet så där klättrade den förmodligen upp.

Kapitel 16

Efter cirka två veckor fick vi åka till sanatoriet, där var man som hemma. Trevliga sköterskor och biträden. Jag minns en sjuksköterska, hon var i medelåldern och från skåne. Hon var som en mor åt mig, hon var på den kvinnliga avdelningen. Så alltid på söndagarna när det var lugnt ville hon att jag skulle komma över tidigt på morgonen och bjöd på lite extra medicin för matlusten. Hon visste att mina föräldrar bodde 20 mil bort. På samma kvinnoavdelning var det en gammal tant från grannbyn. Hon var lite orolig hur jag skulle klara mig, eftersom en före mig kom aldrig tillbaka, så jag gick dan efter till tanten och visade mig.

Kapitel 17

Nu börjar krafterna komma tillbaka och jag får börja med terapiarbeten, sy ryamattor, handskar, portföljer mm. Och jag fick lära mig att framkalla bilder, vi hade ett fotolabb. Han som lärde mig hette Erik Rotfjäll, hade bytt efternamn, sen han blev friskriven så bodde han i Haparanda och öppnade Foto rollfilm som sen flyttade till Stockholm. Om jag minns rätt så hade han en medarbetare på Söder. Där lämnade jag mina foton till framkallning. Långt efter läste jag att han var grundaren till ID-kortet.

Även jag senare beslutar läkarna att jag bör klara av att vara hemma, det var ett glädjande besked. Så en dag kom kuratorn med biljett till tåget. Jag blev så gladatt jag gick till mina vänner, killar och tjejer och sa adjö. Jag satte mig på tåget med glädje och tog en blick på sanatoriet. Där överlevde jag men det tog 11 månader och 15 dagar. Hemma blev glädjen stor. Min far hade 17 barn, 5 i första och 12 i andra äktenskapet. Hemma var 11 syskon och  jag var den äldsta av 12. Sen blev jag så frisk att när dansen var på söndagarna smet jag dit. Där träffade jag min fru som jag levt ihop sen 66 år. Vi har tre barn. En avled 2014 efter en långvarig sjukdom men vi har fem barnbarn och tre barnbarnsbarn. Men de åren blev långtråkigt så jag och min tjej då bestämde att vi flyttar till Stockholm.

Som avslutning hoppas att det kommer fram till läkare och övrig personal inom sjukvården och fyller deras önskemål från mig.

Med vänlig hälsning

Leonard (Lennart) Hyllenstam född Haarala.

Jag och min fru bodde i Stockholm i 40 år och nu sen 19 år i Jönköping. Både min fru och jag blir 83 år i november (2016)

(0)

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.